Med tv+Ñ m+Ñl mat om dan orkar man mycket b+ñttre_RED

Utrota fattigdomen med utbildning

För barnen i Tanzania är utbildning nyckeln till en bättre framtid. Här samarbetar MKF med New Life Academy, en skola vars vision är att ge de fattiga barnen möjlighet till skolgång och att lyfta dem ur misären. I februari invigdes NLA:s högstadium och MKF:s t.f. biståndsledare Bjarne Rönnqvist var med på plats.

Bollarna flyger genom luften, dammet yr på några platser, barnens glada skratt och rop som hörs är nästan öronbedövande. Det berör – barn som leker, barn som lever. De äldre barnen tränar, har övningar som liknar moderna ”fight-filmer”, militära parader, disciplinära utrop, trummor i bakgrunden. Stoltheten strålar i deras ansikten, ögonen lyser framtidstro. Man är del av en skola som gett ett hopp inför framtiden, man har fått ett självförtroende att man kan lyckas trots fattigdom och nästan omöjliga omständigheter.

Imorgon är en stor dag. Stor för elever och lärare på New Life Academy (NLA), för föräldrar och bybor, för visionären Ruben Holmgreen Falk och för New Life Outreachs (NLO) ledare Hannah och Egon Falk. Det är också en stor dag för Missionskyrkan i Finlands (MKF) biståndsarbete. En pampig scen byggs upp på skolgården. Prominenta personer från regionen ska finnas på plats, även om landets president inte kunde komma. Det är fråga om invigning av det nya högstadiet, Secondary School, i byn Olosiva utanför Arusha i Tanzania. Den nationella ITV kanalen plockar upp sin utrustning. Ett långt reportage kommer att sändas i nyhetssändningen på kvällen över hela landet. Skolan har redan blivit känd. Egon, som håller stora möteskampanjer överallt i Tanzania, berättar att var han än befinner sig i landet kommer föräldrar och frågar om de kan sända sina barn till NLA. Ryktet har gått att i den senaste nationella examen (november 2014) blev skolan bland de 3% bästa av alla skolor i hela Tanzania. Projektet har lyckats över förväntan.

Det kunde vara hur enkelt som helst att göra NLA till en elitskola, men det är inte det som är meningen. Visionen är att kunna lyfta den fattiga befolkningen i Olosiva ur misären och ge dem en framtid. Många är fattiga. De flesta hör till Masai-klanerna Mollel och Laisa, men också mindre klangrupper finns representerade. – Jag tänker bli läkare när jag blir stor, svarar Anitha på frågan som hon får när vi en eftermiddag besöker hennes fattiga hem. Anitha kommer bärande på en vattenhink medan vi står och väntar på henne. Hon har åtta syskon som ska få rum i den lilla stugan, den äldsta systern har sex egna barn, en av bröderna är utvecklingsstörd. Mamman är ensamförsörjare och ska ta hand om hela familjen. Hur det är möjligt kan jag inte för något i världen räkna ut. De ska alla rymmas i ett litet lerhus med jordgolv. En markägare har lånat ut huset i utbyte mot att de jobbar åt honom. Men Anita är intelligent, har stark integritet, är målmedveten och vill bli läkare när hon blir stor. Hennes engelska är perfekt och hon utstrålar begåvning och skärpa. Man blir lite tagen och omtumlad av den enorma skillnaden mellan förutsättningarna och drömmarna.

Samma eftermiddag besöker vi även åtta andra hem i byn där några av NLA:s elever bor. Levnadsförhållandena är minst sagt förkrossande. Mseeni bor med farmor och två bröder. Han delar rummet på 6 m², med jordgolv och lerväggar, med en av bröderna. En säng, en stol och en oljelampa på ett bord, något mera ryms inte in i det mörka utrymmet. Jag frågar honom om han kan göra läxorna i den svaga belysningen, men dem gör han före solen går ner. Mseenis mamma och pappa är borta sedan flera år tillbaka och gamla farmor som är 70+ ska försörja alla bröder med det hennes lilla gårdsodling kan producera. – Jag tänker öppna en turistbyrå eller bli flygpilot, svarar Mseeni på samma fråga som Anitha också fick. Ingen av dem skulle ha möjlighet att gå i skola om de inte hade faddrar i Norden. De övriga hemmen har alla sin historia, men det gemensamma är fattigdomen, trångboddheten och primitiva förhållanden samt att de saknar föräldrarna eller åtminstone pappan.

Så kommer dagen D. Som utvald hedersgäst har jag en huvudroll vid invigningen och måste gömma mig tills programmet börjar, sådan är kutymen i landet. Genast vi anländer, prick klockan 10, möter oss byns Masai-kör med tradionell sång och dans. När det officiella programmet ska börja förs jag ut på skolgården där alla elever i låg- och högstadiet väntar. De har under många dagar noggrant övat in alla rörelser, parader och sånger. Min uppgift blir först att inspektera elevtrupperna som står i prydliga rader. Sedan blir det parad upp till högstadiet, och tillsammans med Egon Falk klipper vi bandet vid grinden som öppnar upp till högstadiets skolgård. Därefter ska en vacker kopparskylt som deklarerar invigningsdagen avtäckas. Sedan blir det inspektion av alla klassrum, laboratoriet och datasalen. Byggaren Daniel Kweka följer nervöst med och hoppas allt ska bli godkänt. Masaikören sjunger igen och vandrar vidare till själva festplatsen.

Plötsligt blir jag avbruten när jag ska hålla festtalet. Vi står på den stora scenen och under de uppsatta tälttaken sitter 500 elever och drygt 200 föräldrar och bybor och väntar på vad som ska hända. En grupp masaier från byn kommer upp på scenen och har ett tydligt ärende. Föräldrargruppens ordförande Christoffer, som också är en av byledarna, kommer fram med en vackert dekorerad masaiklubba som är både ett jaktvapen men också en ledarstav. Han överräcker den vördnadsfullt till mig och förklarar att jag och min familj nu välkomnas som officiella medlemmar i byn Olosiva genom stammen Mollel. Det här är den största hedersbevisning masaifolket kan ge och den visar på den stora uppskattning och tacksamhet som byborna har för att NLA finns. Den uttrycker även en tacksamhet till alla som varit med och byggt upp högstadieskolan i Olosiva. Senare får jag också en traditionell masaidräkt som jag ska ha på mig under talet – och nu när jag har staven och dräkten, lyssnar masaierna. Jag drar mig till minnes föräldramötet som hölls för tre och ett halvt år sedan när vi under ett besök antydde att MKF kommer att vara med och bygga en Secondary School i Olosiva. Jublet och applåderna ville inte ta slut. Föräldrar i Tanzania värderar sina barns utbildning oerhört högt. Man vet att den är en väg ut ur misären. Även bland masaierna önskar man sina barn det allra bästa, eller som det står på skylten vid skolan ”Utrota fattigdomen genom utbildning”.

Anitha lämnar efter sig ett oförglömligt intryck. Hennes framtidsblick i den yttre misär hon för närvarande lever i känns rörande. Hon bär redan på en dignitet som får henne att höra hemma någon annanstans. Hon har redan mentalt tagit sig ur fattigdomen, hon lever i omöjligheterna men ser möjligheterna. Vägen till möjligheternas land heter bland annat New Life Academy.

TEXT: BJARNE RÖNNQVIST   FOTO: BJARNE RÖNNQVIST OCH NLA