Kastlösa barn har fått rätt att gå i skola med hjälp från Martyrkyrkans Vänner i Finland.

Hoppet om en bättre tillvaro tändes

Livet i byn Reang i Indien präglas av hopplöshet. Lågkast-folket har inget värde i det indiska samhället och misären är stor. Olle Rosenqvist besökte Reang i februari, och hyser nu stora förhoppningar om att livet kan ändras till det bättre för befolkningen där.

I På Väg nr 4/2014 berättade Olle Rosenqvist att Evangelistmissionen stod inför ett nytt och utmanande arbete i den indiska lågkast-byn Reang. Då vi nu ringer Olle för intervju har han precis kommit hem från Indien. Syftet med resan var dels att besöka Reang, dels att träffa ledarna på bibelskolan i Mirik där Olle regelbundet undervisar.

Till Reang kom sig Olle tack vare Dawa Singye, som är Evangelistmissionens samarbetspartner i Indien. Det hela fick sin början då Dawa kom i kontakt med en flicka som blivit såld till en cirkus som liten. Av misstag hade hon fått reda på att hon härstammade från Reang och då rymt hem. Genom Dawas hjälp hade hon kunnat bygga sig ett litet hus i byn och tagit hand om två föräldralösa flickor. Misären i Reang berörde Dawa och på så sätt blev Olle, och med honom Martyrkyrkans Vänner (MKV) i Finland, inkopplade. Tack vare MKV:s bidrag på 4000 euro har toaletter byggts i byn och kastlösa barn har fått möjjlighet att gå i skola. För pengarna har Dawa också inhandlat bland annat skolmaterial och mediciner som förmedlats till Reang.

Levnadsstandarden i Reang beskriver Olle som ”obefintlig”.
– Väggar och tak bygger man av bambu, och det blåser och regnar förstås rakt igenom. Då det blir så kallt som 5-10 grader på nätterna är bambu inget vidare! säger Olle. Olle ser ett stort behov av grundläggande undervisning i hygien.
– Det handlar om så enkla saker som att lära människorna att bakterier inte förs vidare så lätt om man tvättar händerna.
För sjukdomar finns det gott om i byn.
– Folket i byn är väldigt sjuka, där finns mycket tuberkolos, bölder och utslag. Mycket av det här är sådant som kan botas med salvor som inte kostar många euro.

Lågkastfolken i Indien ligger allra lägst i rang i samhället och deras tillvaro är fattig och eländig. Därför tar människorna vara på varje chans att förtjäna pengar. Olle berättar att en elvaårig flicka från Reang alldeles nyligen såldes bort som sexslav. I byn finns också många föräldralösa barn.
– Om man dödar någon som tillhör ett lågkast-folk får man inget straff, förklarar Olle. Så om arbetsgivarna är missnöjda med sina arbetare dödar de dem.

Under besöket i Reang bodde Olle i grannbyn, där förhållandena är aningen bättre.
– Dawa sa att jag under inga omständigheter får bo i Reang, så jag bodde hos en pastor i grannbyn istället. Men då jag ringde hem till Birgitta (Olles fru, red.anm.)sa jag åt henne att hon nog inte alls behöver avundas mig! Olle berättar att många av Reangs invånare frågade varför de vill hjälpa.
– Vi svarade att de skulle gå till kyrkan på söndag för att få veta. Överlag var vi försiktiga med att koppla ihop oss själva med förändringsarbetet, vi ville hellre att kopplingen skulle ske direkt till den lokala församlingen.

Olle hoppas att arbetet som nu påbörjats på lång sikt ska ge människorna högre självaktning, så att levnadsstandarden kunde höjas.Pla- nerna är att återvända till Reang i något skede, men när vet Olle ännu inte. Exakt hur hjälpen till byn ska utformas, vet han i nuläget inte heller – är det främst ekonomisk hjälp som behövs, eller andlig? Målet är att den generation som nu växer upp ska kunna leva ett annat liv än deras föräldrar gjort.
– Vi hoppas att Reang ska kunna bli ett exempel för andra liknande byar! De kommer aldrig ur sitt lågkast, men de skulle ändå kunna lära sig att försörja sig själva. De bor i skogen och det finns en hel del hantverk och arbete de kunde ägna sig åt för att kunna sälja olika varor och på så sätt förtjäna pengar. Ett annat mål är att det ska byggas en kristen gemenskap i Reang. Tidi-gare har man jagat bort kristna från byn på grund av rädsla för andar, men nu finns där en liten kristen församling som nyligen startat på Dawas initiativ. Församlingen har man försökt utrota, vilket inte lyckats.
– Vi hoppas situationen för församlingen ska bli bättre nu, för vi förklarade för byledarna att de kristna vill hjälpa deras by och om de kristna försvinner, så försvinner också hjälpen. Den kristna gemenskap som nu finns samlas till lovsång och förkunnelse varje söndag. Hittills har besökarna varit rädda och försiktiga, men Olle hoppas att det förändrades lite under Evangelistmissionens besök.

olle fick också möjlighet att undervisa på en bibelskola i en by utanför staden Kalinpong nära Reang. Besö-ket på bibelskolan var inte inplanerat på förhand, utan blev förverkligat med kort varsel. Olle fick reda på att det i Kalimpong bor en gammal dam, Aunty Tarchin, vars svärfar arbetat tillsammans med den finska missionären Anna Kempe och Sadhu Sundar Sing.
– Den andra generationen finska missionärer hade hon själv känt. Jag ville träffa henne då jag ändå var där nära. Vi pratade en halv dag och jag fick veta mycket nytt och intressant. Sådant som jag tidigare inte riktigt vetat om är skrönor eller påhitt, fick jag nu bekräftade som verkliga händelser.
Efter vistelsen i Reang åkte Olle vidare till bibelskolan i Mirik. Där träffade han ledarskapet, inspekterade bygget av den nya lokalen och predikade på en gudstjänst.

Ett av Olles starkaste intryck från resan är besöket på bibelskolan i Kalimpong.
– Besöket präglades av starka genombrott. Där fanns 47 unga människor som skulle sändas ut i tjänst för första gången. Det var lätt att tala och be för dem, det fanns en stor törst.
Ett annat starkt intryck från Indienär det hopp som Olle såg tändas i Reang.
– Att se att vi kan vara med och göra en förändring i en by där allt varit hopplöst är fantastiskt!

TEXT: JESSICA TAIPALE FOTO: OLLE ROSENQVIST

…………..

Dawa hälsar till församlingsfolket i Finland!