125-årsjubileumstal av Samuel Enberg vid MKF:s sommarkonferens avslutningsgudstjänst i Andreaskyrkan 8.6.2014
“Jag har blivit ombedd att hålla ett tal med anledning av 125-årsjubileet i år. Vi ska göra en tillbakablick på Missionskyrkans historia och jag kommer att börja med att se på själva upprinnelsen till vår väckelserörelse.
För att spåra dagens Missionskyrkas rötter måste vi först och främst gå till Sverige. Där fick den så kallade nyevangelismen en mycket stor nationell spridning från och med 1840-talet. Nyevangelismen hade rötter i bland annat lutherdom, pietism, herrnhutism och metodism. Man betonade personlig avgörelse för Kristus som också skulle bekräftas i ett förbättrat leverne. Man betonade också den fria nåden, bibelläsning, och varje kristens ansvar att dela med sig av sin tro som i sin tur uppmuntrade till evangelisation, mission och diakoni. De nyevangeliska tankegångarna ledde så småningom fram till bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. År 1878 uppstod en splittring inom rörelsen som ledde till att vårt systersamfund i Sverige, Svenska Missionsförbundet, bildades. Allt sedan vår rörelses första tid har kontakterna med Svenska Missionsförbundet varit mycket täta.
Den så kallade helgelserörelsen med ursprung i den angloamerikanska världen var också en viktig influens som betonade den andra välsignelsen, alltså den kristnes utveckling efter omvändelsen. Också här betonades mission starkt och en för tiden fräsch och modern sångstil spelade en viktig roll. En av de internationellt sett viktigaste representanterna för den här rörelsen var D.L. Moody från USA. Han hade en svensk lärjunge i väckelsepredikanten Fredrik Franson som kom att få en stor betydelse för att sprida missionsiver i vårt sammanhang.
En annan mycket viktig idé som florerade internationellt på den här tiden var den så kallade allianstanken, dvs. att alla som trodde på Kristus skulle samarbeta och enas för att på det sättet bättre kunna nå ut med evangeliet i världen. Som inspirationskällor kan nämnas bl.a. den Evangeliska Alliansen, herrnhutismen och de öppna Plymouthbröderna.
Ibland talar man också om överkyrklighet när man betonar den enskildes personliga trosliv mer än kyrkotillhörighet.
Ytterligare en viktig förutsättning för vår rörelse var liberalismen, som förde fram tanken att varje individ är kapabel att tänka självständigt och personligen kan påverka sin situation och sina livsval, och att varje individ är kapabel att påverka sin omgivning genom att gå med i organisationer av olika slag.
Här fanns en grogrund för bland annat arbetarrörelsen, nykterhetsrörelser och fritänkeri, men också för nya religiösa rörelser, däribland vår egen rörelse.
Nu har jag nämnt ett antal faktorer som beredde väg för den frikyrkliga rörelsens uppkomst i Finland. Så kallades alltså vår väckelserörelse i början, och med frikyrklig menas i det här sammanhanget uteslutande vår rörelse och inte t.ex. baptister eller metodister. Vårt finskspråkiga systersamfund heter ju fortfarande Suomen Vapaakirkko, dvs. Finlands frikyrka. Lite förenklat kan man säga att benämningen frikyrklig uppkom när man började förmedla sakrament, framför allt nattvard, i egen regi, utanför den evangelisk lutherska kyrkan.
Men nu till hur det gick till när den frikyrkliga rörelsen uppstod i Finland.
Alla de här grundläggande faktorerna som jag har nämnt skulle ändå sakna betydelse om det inte i olika delar av Finland hade funnits ett antal personer som kommit till personlig tro, och som verkligen brann för att se en andlig förändring i vårt land. Här kan nämnas bland andra Edvard Björkenheim, Constantin Boije af Gennäs, Hjalmar Braxén, Jakob Forsberg, Alba Hellman, F.W. Lönnbeck och Antti Mäkinen.
Jag kommer inte här att redogöra för vad respektive person betydde och uträttade. Jag har istället valt att koncentrera mig lite extra på ett skeende där Constantin Boije af Gennäs spelar en viktig roll.
Efter sin officersutbildning i Sankt Petersburg var Boije med om en mycket omtumlande frälsningsupplevelse som ledde till att han i mitten av 1870-talet utbildade sig till missionär vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsinstitut i Sverige. När han kom hem började han sin missionsgärning i Borgå och Sibbo socknar.
Om vi läser protokollet från Svenska Missionsförbundets första årsmöte i juli 1879 finner vi följande rad: ”Såsom Missionsförbundets missionärer antogos hrr Constantin Boije och hans medhjelpare skoll. Forsberg i Finland.” Många källor förbiser det här, men faktum kvarstår att Finland var Svenska Missionförbundets första missionsfält med Boije och vännen Jakob Forsberg som missionärer.
År 1879 kom Boije i Stockholm också i kontakt med en av tidens mest omtalade evangelister lord Radstock som var Plymouthbroder, involverad i Evangeliska Alliansen och en av Keswickrörelsens pionjärer. Boije tyckte att lorden borde få komma till Finland också – och så blev det!
I september 1879 anlände lord Radstock till Helsingfors för en elva dagar lång mötesserie som hölls i Tyska kyrkan och i Gamla kyrkan. Åhörarna kom nästan uteslutande från de högre kretsarna. Mötesserien blev en stor framgång och många kom till tro. När han var färdig i Helsingfors gjorde han också ett kortare besök i Åbo.
Uppskattningsvis 200 människor hade blivit omvända som en följd av lord Radstocks möten, och efteråt fortsatte lokala krafter med mötesverksamhet. Med i det här arbetet fanns förutom Boije flera andra av den frikyrkliga rörelsens förgrundgestalter som Edvard Björkenheim, Hjalmar Braxén, Jakob Forsberg och Antti Mäkinen. Det är också viktigt i sammanhanget att nämna att Radstocks tolk från Sverige, A.F. Tiselius reste runt i Finland i flera månader för att fortsätta Radstocks verksamhet. Enligt vissa källor hade han lika stor betydelse för den frikyrkliga rörelsen som lord Radstock. I vilket fall som helst hade han en stor betydelse för att knyta samman de väckta i olika delar av landet.
Den här väckelsen bildade en viktig grund för församlingen här i Andreaskyrkan, men också för den frikyrkliga väckelsen i stort, och vårt systersamfund Suomen Vapaakirkko räknar sin tillblivelse från lord Radstocks Finlandsbesök.
Nämnas kan också att flera andra internationella evangelister besökte Finland den här tiden, bland andra Henry Grattan Guinness och Reginald Radcliffe, vilket också hade sin betydelse.
På grund av det som jag har berättat fanns det i början av 1880-talet ganska många som hade blivit berörda av den frikyrkliga väckelsen och frågan var hur man skulle gå vidare.
Allianstanken var central för rörelsen, och man hade i början inga tankar på att bryta med den lutherska kyrkan. Man uppfattade sig helt enkelt som ett missionssällskap inom statskyrkan. Sådana väckta personer som var mer radikala i sitt förhållningsätt till den lutherska kyrkan sökte sig till baptismen eller metodismen. Självständiga friförsamlingar grundades ändå på många håll, trots att vissa var oroliga för att det kunde ha en exkluderande effekt och därmed riskera allianssträvandet.
År 1886 hölls ett stort alliansmöte i Tammerfors. Där deltog 300 personer från olika inom- och utomkyrkliga läger upp till biskopsnivå. De frikyrkliga var i majoritet med Edvard Björkenheim och F.W. Lönnbeck som sina främsta representanter. De ställde omfattande reformkrav men deklarerade samtidigt att de ville vara ett ”reformparti” inom den evangelisk lutherska kyrkan.
Allianssträvandena ledde ändå inte till så goda resultat som de frikyrkliga hade hoppats på, och många ledande personer inom den lutherska kyrkan såg inte med blida ögon på att man firade egna gudstjänster på söndagsförmiddagar och, framför allt, att man delade ut nattvard och ibland döpte barn i egen regi. När baptistiska dopinfluenser kom in i rörelsen ökade spänningen ytterligare.
Det här ledde till att vissa inom den frikyrkliga rörelsen nu började odla tankar på att fjärma sig från den lutherska kyrkan. I alla fall började man nu i sakta mak planera någon form av egen organisation.
Under år 1889 diskuterades om, och i så fall hur, man skulle organisera verksamheten. Bland andra Svenska Missionsförbundets missionsföreståndare E.J. Ekman menade bestämt att missionsfolket i Finland borde organisera sig enligt Svenska Missionsförbundets modell.
I mars 1889 utformade man en programförklaring som definierade de frikyrkligas åsikter, och i november samma år hölls ett möte där man fattade beslutet att grunda ett tvåspråkigt organ med namnet Fria Missionen – Vapaa Lähetys.
De tillhörande församlingarna skulle vara självständiga i sin verksamhet, men genom frivilliga gåvor skulle man ändå understöda resepredikanter. Missionsmöten skulle ordnas på olika håll i landet och ett av mötena skulle uppfattas som årsmöte. Dessutom tillsattes en missionskommitté som kom att fylla en viktig funktion. Sammanfattningvis kan man säga att man på det här sättet hade grundat ett missionsförbund med lös anknytning till de lokala församlingarna.
När det gäller grundandet av organisationen måste man observera att Fria Missionen inte blev ett officiellt inregistrerat organ. I det här sammanhanget kan nämnas att den så kallade dissenterlagen från samma år, 1889, i princip hade gjort det möjligt att bilda ett religionssamfund, men speciellt på svenskt håll såg man sig fortfarande som ett missionssällskap inom den lutherska kyrkan. Därför ville man inte utnyttja den här möjligheten. I bakgrunden fanns också att många ännu hoppades på att Fria Missionen skulle få en betydande roll som förnyare av statskyrkan.
Trots den här inofficiella och lösa konstruktionen är det i alla fall från år 1889 man räknar vår rörelses tillblivelse.
Jag ska alldeles kort gå in på några huvuddrag från de följande decennierna.
Den nybildade Fria Missionen fick genast problem att handskas med när den så kallade syndfrihetsläran blev ganska populär, i synnerhet bland yngre medlemmar på finskt håll. Man betonade här en mycket omfattande helgelse som skulle förvandla den naturliga människan till en andlig och, i det närmaste, syndfri varelse. Det här ledde till en splittring och så småningom till grundandet av en ny religiös inriktning, skutnabbiaismen. Som kuriositet kan nämnas att till och med Zacharias Topelius blandade sig i Fria Missionens syndfrihetsdebatt. Han hoppades att Gud skulle bevara från syndfrihetsivrarnas ”lyckliga middagslur i skuggan av Kristi kors.”
Svårigheterna med syndfrihetsläran ledde till att Fria Missionen skapade fastare former för sin verksamhet, som innebar ytterligare ett steg mot religionssamfundshållet.
Man kan inte tala om teologiska strömningar som har påverkat rörelsen utan att beröra pingstteologiska influenser.
Pingströrelsen har sitt ursprung i en väckelse som började i Los Angeles 1906, och det dröjde inte länge innan svallvågorna nådde Finland och Fria Missionen. Många lockades av det här, och en bit in på 1930-talet hade närmare 300 medlemmar övergått till pingströrelsen. Procentuellt sett rör det sig om uppemot 25 % av medlemmarna. Från och med mitten av 1930-talet dämpades den här tendensen ordentligt och Fria Missionförbundet levde vidare i en ganska okariskamatisk anda om man ser till helheten.
I stridens hetta uttalade sig ledande personer inom förbundet ganska negativt om pingströrelsen, men man tog ändå emot vissa intryck, kanske speciellt beträffande synen på troendedop.
En bit in på 1960-talet började den så kallade karismatiska väckelsen att sprida sig inom etablerade kyrkosamfund världen över. Fria Missionsförbundet hakade på här vilket ledde till en karismatisk blomstringsperiod fr.o.m. 1970-talet. Bland annat det här har lett till att pingstteologi och karismatik idag är en naturlig del av Missionskyrkans profil.
Mycket snart efter Fria Missionens grundande började man planera för en yttremissionsverksamhet. Man inledde ett samarbete med missionsorganisationen China Inland Mission, och 1890 avskildes Fria Missionens första missionär Agnes Meyer för missionsarbete i Kina. Sedan dess har missionen varit en kärnverksamhet som idag bedrivs i ett betydande antal länder.
Vid sidan av missionen fick också det sociala arbetet från allra första början en mycket stark ställning. Jag ska inte i detalj gå in på det här men en uppräkning av olika verksamhetsgrenar inom församlingarna säger redan ganska mycket. Här kan nämnas gästhem, arbetshem, skyddshem, barnhem, ålderdomshem, arbete bland fattiga mödrar, fattigfester, arbete bland prostituerade, fängelsemission, sjömansmission, skola för lytta och skola för fattiga judebarn, och listan kunde göras längre.
I takt med samhällets utökade ansvarstagande har den sociala verksamheten i Finland blivit mindre omfattande. Den sociala sidan inom missionsarbetet är däremot betydande idag.
Den frikyrkliga rörelsen ansåg redan från början att arbete bland yngre målgrupper var viktigt, och den första verksamhetsgrenen var söndagsskolan, sedan följde så kallade CE-föreningar för äldre ungdomar och lite senare juniorföreningar för lite yngre ungdomar. De här grupperna kunde i början av 1900-talet samla flera tusen barn och ungdomar. Dessa verksamhetgrenar har fram till idag omorganiserats och fått nya namn flera gånger, men barn- och ungdomsarbete prioriteras fortfarande högt inom Missionskyrkan.
1921 var ett mycket viktigt år för rörelsen. Den finska och svenska delen skildes åt efter vissa samarbetssvårigheter. Verksamhetsgrenarna delades upp, vilket bland annat innebar att Kinamissionen övergick till den svenska delen, som nu registrerade sig som en förening med namnet Fria Missionsförbundet.
Den finskspråkiga delen organiserade sig som religionssamfund med namnet Suomen Vapaakirkko. Det var en mer drastisk lösning som innebar att medlemmarna var tvungna att skriva ut sig ur den lutherska kyrkan.
På svenskt håll var man inte redo att på det här sättet helt klippa bandet till den lutherska kyrkan, som majoriteten av medlemmarna hörde till, och här spelade nog allianstankens överkyrkliga drag fortfarande in.
Det kom att dröja ganska länge innan steget till att bilda religionssamfund togs. Finland fick en ny religionsfrihetslag 2003 och på Fria Missionsförbundets årsmöte samma år beslöt man att bilda trossamfundet Missionskyrkan i Finland.
En intressant detalj här med anknytning till det jag just nämnde är att man kan höra till en lokalförsamling utan att höra till samfundet Missionskyrkan i Finland. Det här innebär att man fortfarande kan vara lutheran, eller höra till något annat samfund, och samtidigt höra till en missionsförsamling. Många använder sig av den här möjligheten som ju helt är i linje med den grundläggande allianstanken.
Om man går längre tillbaka i tiden så brydde man sig i många av våra församlingar inte speciellt mycket om medlemsantal. Medlemmar var kärntruppen som behövdes för att arbetet skulle kunna utföras, men utöver att fylla den här kvoten gjorde man inga större ansträngningar för att få dem som var aktiva i församlingsarbetet att bli medlemmar.
Det var inte viktigt om man hörde till en friförsamling eller inte, det viktiga var att vara med i den andliga församlingen som bestod av sant troende från olika kyrkosamfund.
Jag tycker att det här är en fin tanke, som håller än idag, och som också får avsluta min historiska tillbakablick.”