Fotografi bifogat, taget på Olofs 85-årsdag (2020) av svärsonen Gunnar Tång
Vårt land fick under några årtionden besök av en stor gudsman. Det är vi innerligt tacksamma för. Vi kallade honom Olof. Nu har han slutat sin vandring på denna jord. För Olofs del blev det mycket bokstavligt dessutom. Han drog sitt sista andetag mitt under den dagliga eftermiddagspromenaden hemma i Smedsby, Korsholm, den 3 januari 2021.
Olof fick ett långt liv. Han blev 85 år gammal. Under 65 av dessa år ägnade han all sin tid och kraft till att arbeta i och för Guds rikes sak. Med tanke på att han tidigt i livet ville bli affärsman, så kanske man kunde säga att han även blev det, på sätt och vis. Man kunde kalla honom ”handelsresande i Guds rike”. Ofta på resor, men ändå alltid närvarande.
Allting började dock i det lilla samhället Götlunda, ca 35 km öster om Örebro i Sverige, den 7 augusti 1935. Då föddes en liten gosse som fick namnet Nils Olof. Familjen hette vid den tiden Larsson – i likhet med många andra. Efternamnet kom dock småningom att ändras till Göthelid, inspirerat av orten där de bodde.
Olofs föräldrar var jordbrukare, men det var alltså inget som sonen tänkte ägna sig åt. Men visst fick både han och hans fyra bröder hjälpa till hemma på gården. Och så jobbade Olof i byns handelsbod också, men trots det blev han, som sagt, inte affärsman heller. I stället drabbades han – som han själv uttryckte det – av ”Guds hand”. Han kände kallelsen att predika Guds ord, vilket han även började med redan som 18-åring. Det ledde sedan till att han utbildade sig till pastor vid Lidingö teologiska seminarium i Stockholm under de sista åren av 1950-talet.
Sin första tjänst som pastor fick han i en missionsförsamling i norra Sverige hösten 1960, i en liten by som – märkligt nog – heter Smedsbyn (ca 35 km nordväst om Luleå). Han började alltså Guds-rikes-arbetet i Smedsbyn i Sverige och avslutade det under sin vandring i Smedsby i Finland. Den kopplingen av ortsnamnen hade Olof gillat. Att märka ord var liksom en ”hobby” för honom.
Olof var inte ensam då flyttlasset gick till Norrland. Med sig hade han sin nyblivna fru Gun-Britt. Hon var hans första fru och mor till deras tre barn, men togs ifrån honom i början av 1994, efter en seg kamp mot cancern. Ett annat märkligt sammanträffande (förutom orterna ovan) är ju det att Gun-Britt dog den 2 januari och Olof nästan på dagen 27 år senare, den 3 januari.
Efter tre år i Norrland var det, år 1963, dags att bryta upp bopålarna och dra söderut. Den här gången var de tre personer som drog iväg. Familjen hade utökats med dottern Carin. Vid den här tiden var det förresten vanligt att frikyrkopastorerna flyttade ganska ofta. Olof hade fått tjänst i Mölltorp, en liten ort på nordvästra sidan om sjön Vättern. Vistelsen där blev också den tre år, ty då hade Olof fått en kallelse från Missionsförsamlingen i Mariehamn, Åland, att bli pastor där. Och så blev det. Flytten till Åland skedde 1966. Den här gången bestod familjen av fyra personer, eftersom sonen Per hade anlänt under vistelsen i Mölltorp.
För Olof blev detta alltså början på en lång och trogen, och mycket intensiv tjänst inom Fria Missionsförbundet, som det då hette. Senare Missionskyrkan i Finland. Han blev trogen detta lilla sammanhang ända fram till sin död – även om han tekniskt sett gick i pension för 20 år sedan. Men han fanns hela tiden kvar med sitt engagemang och sin villighet att tjäna.
Det blev sju givande år i Mariehamn. Men så blev det dags att anställa en ”missionsledare” för hela landet inom Fria missionsförbundet. Olof blev tillfrågad och kallad att ta sig an den uppgiften. Tidigare hade man haft några s.k. distriktsföreståndare som skötte det gemensamma arbetet fördelat på syd och nord. Detta var alltså en helt ny tjänst och Olof gick in för arbetet med själ och hjärta. Och stor bävan, har han själv sagt.
Året var 1973 då flyttlasset gick ännu en gång. Och nu var de fem i familjen. Dottern Anna hade fogats till skaran. Tjänsten som missionsledare var alltså helt ny, men den fick snart sin givna prägel när den formades genom Olofs kreativa skapande och hans stora hjärta för Guds rikes utbredande, men även hans skarpa blick och varma omtanke då det gällde den enskilda människan.
Trots att familjen flyttade från Åland återvände de ändå dit varje sommar. De hade genom kontakter i missionsförsamlingen fått tillgång till en stuga vid havet, ute på Föglö. Det kom att bli totalt 50 somrar på raken där ute. Sista gången sommaren 2019.
Under de första åren som missionsledare var Olof med om att i sanning göra skäl för namnet ”missionsförbund”, då han tog många nya initiativ till utvidgning av förbundets gemensamma arbete i andra länder. Taiwan, Ecuador och många andra länder präglades djupt i missionsfolkets hjärtan. Vyerna vidgades och plötsligt var man inte bara ett litet förbund av likasinnade långt uppe i jordens nordliga breddgrader. Man befann sig plötsligt i ett stort internationellt arbete, som spände över fyra, kanske fem världsdelar! Arbetet satte avtryck på olika platser utöver jorden, men framför allt i himlen.
För Olof blev det givetvis många resor till jordens alla hörn. Kontakter knöts och avtal undertecknades, behov beskrevs och löften om hjälp gavs. Ja, listan kunde göras lång över allt som denne outtröttlige gudsman fick vara med om under de närmare tre decennier som han ledde arbetet i missionens tjänst – såväl utomlands, som på hemmaplan. Det är en glädje att få tänka att han nu är framme vid det himmelska slutmålet och får möjlighet att ur evighetens perspektiv se vilken betydelse varje liten sak har haft. Tack, Olof, för din tro och uthållighet!
Mycket var alltså nytt när missionsarbetet expanderade med full kraft. Ute i de olika världsdelarna växte Guds rikes arbete så det knakade. Men det gällde också att förankra alltsammans hos missionsfolket på hemmaplan. Ett minst sagt lika stort arbete! Det behövdes tro och uthållighet och – framför allt – pengar!
Det var i den vevan som Olof lanserade ett av sina skötebarn: ”Troslöftesoffret”. Att tro och att lova att offra/ge till och med av det man ännu inte hade. Och under på under skedde. Folket trodde och offrade, pengar strömmade in och arbetet kunde genomföras. En fantastisk – gudafödd – idé.
Offeriden utökades och användes också för att finansiera gemensamma samlingar på hemmaplan, som konferenser och läger, mm. Alla skulle ha möjlighet att delta – oberoende av egna ekonomiska förutsättningar. En fantastisk omtanke om den lilla människan. Och det fina är att denna princip har fungerat rent praktiskt i tiotals år sedan dess. Tack Olof!
Arbetet gick vidare genom åren och Olof visade sig vara en uthållig kämpe. Han predikade Guds ord ofta och gärna, i olika sammanhang. Ofta även anlitad som förrättare vid bröllop, dop och begravning. Han var en enträgen bönemänniska och han fick vara med och föra många människor till personlig tro på Jesus. Gud allena vet hur många. Han har skrivit artiklar och böcker. Snickrat och planerat. Löst ekonomiska problem och samlat in pengar. Busat med barn och spelat orgel för pensionärer(!). Men det är ändå omöjligt att på några rader lyfta fram allt vad han uträttat, både i mindre och större sammanhang.
Olof var en mycket offentlig person, men trots det gjorde han nog sina största insatser i det lilla sammanhanget, med enbart några få människor, eller bara en enda person närvarande. Här finns det en sak som behöver lyftas fram och som ofta var helt avgörande i olika lägen. Olof var bärare av en gudomlig gåva, som han använde många gånger till välsignelse. Det är lite svårt att sätta ett namn på den gåvan, men kanske något i stil med ”seendets gåva” kunde vara ungefär beskrivande. Olof liksom såg vad andra inte kunde ana. Och efteråt visade det sig vara helt rätt, eller en lysande idé.
Den var trots allt inte en ”fristående” gåva. Den hörde intimt samman med det enormt stora ”herde-hjärta” som Olof hade. Hans egen definition av den tjänst han hade innebar bland annat att ”ha omsorg om alla församlingar”. Och det hade han. I smått och stort.
Det kunde handla om maktmissbruk som behövde redas ut i någon församling. Processen tog månader, många tårar fälldes och mycket bränsle gick åt till de långa nattliga resorna. Men det lyckades till slut. # Eller en församling som behövde ny pastor, men ingen lämplig fanns inom räckhåll och Olof plockade in en ”outsider”, som snart visade sig vara den geniala lösningen. # Eller en ung människa som Olof ”hittat”. Personen visade sig ha upplevt Guds kallelse att åka ut som missionär, men hade ingen som kunde eller ville understöda. En lång process sattes igång, mycket bön och förberedelse. Till slut lades allt fram på den dåvarande missionsstyrelsens bord. Allt praktiskt stod klart och i ett sådant läge fanns det ingen möjlighet att besluta annat än ett bifall, även om det just då inte fanns ekonomiska möjligheter. – Ekonomin ordnade sig sedan också, på förunderliga vägar. # Eller ett knakande äktenskap, där misshandel förekommit. Församlingsledningen stod rådlös och konsulterade missionsledaren. En lång och komplicerad process inleddes och till slut blev den enda ”goda” utvägen att separera de båda för gott.
Listan kunde göras lång av enskilda människor, par/familjer, församlingar och sammanhang som fått hjälp och vägledning av mannen med ”det seende ögat”. En del har tyckt att han lagt sig i alltför mycket. Att han tagit tag i sådant som var den enskildes eller en församlings ensak. Det finns olika synsätt, men en sak står helt klar. Den gåva som Olof hade var inte lätt att bära. Många gånger led han, i likhet med profeten Jeremia i Gamla testamentet, och ville helst slippa se det han såg, eller ta itu med det han fick avslöjat för sig. Men för det mesta bet han i det sura äpplet och gav sig i kast med utmaningen. Och ofta led han lika mycket som de inblandade.
Olof sörjs närmast av sin andra fru, Gitta. De skulle faktiskt ha firat 24 årig bröllopsdag dagen efter Olofs frånfälle, men den festen blev alltså inte av. Han sörjs också av barnen Carin, Per och Anna, samt bonusbarnen Olle och Lena, med familjer.
Det finns också en stor skara människor utöver vårt land, men även i andra länder, som delar saknaden efter Olof. Han betydde väldigt mycket för väldigt många. Till stor del tack vare att han såg den enskilde och brydde sig. Ända fram till den sista veckan av sitt liv var han den som uppmuntrade och stöttade unga människor som var och är på väg in i Guds rikes tjänst. Nu har hans stora, goda hjärta slutat slå. Vi tackar Gud för Olofs liv och tjänst och lyser frid över hans minne.
Begravning i kretsen av de närmaste, 16 januari 2021.
Januari 2021
Styrelsen för Missionskyrkan i Finland
nedtecknat av Seth Jacobson, Mariehamn