Då Lisbeth Holtti fyllde 70 år önskade hon sig en resa till himalaya för att på plats få se arbetet med mission i området. Lisbeths önskan blev verklighet och under tre innehållsrika veckor fick hon följa missionärernas fotspår, både i historia och nutid, i bergen kring Himalaya.
Berättelsen om de två unga missionärerna från vår mission, Fria Missionen, som sent på hösten 1899 vandrade från Ghom i Darjeelingdistriktet till fjällbyn Lachen i det lilla kungariket Sikkim grep mig djupt. När Klara Hertz och Anna Massinen kom till Lachen blev de inte mottagna av folket i byn. Ingen öppnade sina hem för dem. De unga kvinnorna kunde inte vända tillbaka, för vintern kom och överraskade dem. De fann ett slags vaktkur eller något liknande där de kröp in för att hålla värmen. En gammal man i byn tyckte synd om dem och kom med mat i skydd av mörkret på kvällarna. Missionärerna överlevde vintern. Då våren kom öppnades hemmen i byn och många kom till tro. Många fick också kristna namn. Man fick potatis och äpplen från Finland, kom igång med potatisodling och äppelträden trivdes (klimatet liknar det i Finland). Man byggde skola, hälsoklinik och missionshus. Jag blev så gripen av deras historia, och speciellt av begynnelsen, att jag bad om att få resa dit. I stället för att hålla en stor 70-årsfest önskade jag att få resa till Himalaya. Olle Rosenqvist och min man Kaj ar på väg till Nepal och Darjeeling-distriktet i Indien för att undervisa i evangelistgrupper och ledarträningsseminarier. Jag kunde komma med! Det blev tre veckor i slutet av september och början av oktober.
Färdas på slingriga vägar
Resan blev en lång strapats med påfrestande bilresor men också med stora välsignelser. Från staden Mangan i Sikkim började vår resa mot Lachen. Det gick uppåt på dåliga smala serpentinvägar. Tankarna gick till de två unga kvinnorna som en gång kom till samma ställe. Då fanns inga fyrhjulsdrivna jeepar. Fyrbenta mulåsnor var det man fick ta till hjälp. Smala stigar längs bergväggarna slingrade sig över dalar och floder och strida forsar. Man satt där man satt – också när mulåsnan stannade vid en grästorva för att äta… det gick inte att stiga av var som helst. Så var det då!
Efter cirka fem timmar kom vi fram till Lachen. Vid poliskontrollen gav vi våra pass och de ville veta var vi skulle bo. Det visade sig att det hotell som vi var bokade på inte fanns i Lachen utan i Lachung, en annan stad flera timmar längre bort. Vi fick hjälp av polisen att få hotellrum i Lachen och kom så småningom till våra rum. Hotellet låg högt uppe dit inga bilar kunde köra. Luften var tunn, vi befann oss på cirka 3800 meters höjd. Och det var mörkt!
På jakt efter missionärernas grav
Följande morgon lyste solen. Bergen, dalen och byn på sluttningen badade i ljust dis. Det var kyligt, men solen värmde. Nu skulle vi ut och spåra missionshistorien. En ung man från hotellet som kunde engelska fick vi med oss som tolk. Vi tog oss tillbaka till polisstationen. Vi ville veta om det fanns en gravgård där missionärerna blivit begravda, men fick beskedet att gravgården var skövlad och att hus blivit byggda där istället. Kaj och guiden gick i en riktning. Olle och jag började sakta gå längs bygatan. Husen var små, somliga gamla och slitna, andra nybyggda i flera våningar (tre) lutande mot bergssidan. Vi pratade med en man som grävde i sin trädgård; “det fanns en gravplats uppe på bergstoppen men den är buddistisk”, “… nej, vi söker en gammal missionsgravmed missionärer från Finland” sa vi. Han tog oss till ett hus inne på gårdenmen kvinnan i det huset visste inget och en annan kvinna visade oss till posthuset. “Fråga där” sa hon och såg misstänksamt på oss. Vikom till posthuset. Där satt Kaj och tolken och pratade med en man. Vi blev bjudna in till ett stort kök. Det var renskrubbat och väggarna täcktes av hyllor med allehanda kokkärl som glänste. Mitt i köket tronade en stor spis. Två kvinnor satt och tittade på oss och viskade med varandra. Vi blev bjudna att sitta och så serverades det te.
Vi fann nyckelpersonen
Postmannen, som vi kallar honom, svarade öppet och glatt på våra frågor. Han gick till sin TV och drog fram ett plakat som låg gömt bakom apparaten. Det var en plansch med foton av alla missionärer som varit där. Den sista reste därifrån 1950 och dog samma år. Den första nationella pastorn blev buddist och resten av de troende följde honom. Nu fanns det officiellt inga kristna mer i byn. Den buddistiska munken ville inte ha mer än en religion i Lachen. Olle rosenqvist och Lisbeth vid platsen där Elly Petersén blev begraven, 33 år gammal, efter ungefär två års tjänst som missionär.
Postmannen berättade senare att munken regerade som en diktator. Han hade tvingat till sig landområden av de fattiga – under hot. Vår nya vän berättade att många i byn har bett att missionen skulle komma tillbaka. Så sade han att han visste var de tre missionärerna från Finland som dött där var begravda. Han följde med oss för att visa oss platsen. Det var bara ett litet gräsområde omringat av träd, buskar och hus. Man hade försökt gräva där för att bygga hus, men man hade blivit avbrutna. Vid det första spadtaget steg det upp en ljuspelare två, tre meter så de skräckslagna grävarna lämnade platsen. Eftersom man trodde att det var en helig plats kunde man inte bygga där, men byggde några meter längre bort. Platsen förklarades som¨”icke användbar”.Nu var platsen en liten grön gräshage. Små blommor växte bland stenarna. Jag blev så rörd där vi stod. Högt började jag be. Jag tackade Gud för de människor som gett sina liv här. Det har inte varit förgäves! Allt slit, all ensamhet, sjukdom och fattigdom, det har inte varit förgäves!
Arbetet fortsätter!
Jag hade tagit en liten, slät, grå granitsten från Finland med mig. Jag lade en liten blomma och stenen på en av märkesstenarna som en hälsning från deras fosterland Finland och från oss som nu gick med evangelium i deras fotspår. Tre missionärer från Finland – Klara Hertz (1920), Elly Petersen (1922) och Elin Kronqvist (1939) – dog och är begravda här. Den sista missionären, Margret Doig, lämnade Lachen 1950 och dog samma år i Kalingpong. Där stod vi så och bad till Gud och tackade för deras liv. Vi bad att det nu kunde få komma nya starka unga människor som kunde ta upp arbetet igen. Postmannen hade stått och sett på oss då vi bad. Den unga tolken likaså. Sakta kom de så närmare och berättade en hel del om byn, om människors längtan. I bilen tillbaka till hotellet sa den unge mannen att han också var kristen. Postmannen sa att han också börjar se ljuset. Det blev ett varmt avsked. “Du får besökt snart av några andra som tror som vi”sa jag till postmannen. Vi upplevde att nu hade vi gjort vårt uppdrag. Nu skulle våra vänner Sammy Kempe och Dawa Buthia fortsätta där vi börjat.
Ny länk i kedjan
När vi kom till hotellet igen beslöt vi att resa tillbaka följande morgon. Först sent på kvällen kom vår vän Sammy Kempe. Han hade blivit förhindrad med bilen så han blev så försenad. Vi berättade vår historia. Han blev jublande glad. “Tack och lov” sa han. “Nu blev det som Herrentänkt det! Ni har knutit ihop historia med nutid och nu kan vi fortsätta. Om Dawa och jag varit här idag så skulle vi ha gjort det på vårt sätt. Nu blev det på Herrens sätt.
Flera dagar senare mötte vi Sammy igen i hans hem i Siliguri, långt från Lachen. Siliguri är den största staden i Darjeeling-distriktet i Westbengalen, Indien. Han berättade strålande glad hur han hade farit ner med den unga mannen från hotellet till postmannen, hur väl de hade funnit varandra. Sammy har flera goda kontakter att arbeta vidare med. Vi tackade Gud för dörrarna som öppnats, för broar som byggts från hjärta till hjärta. Vi hade fått uppleva att vi var en länk i en lång kedja av Herrens tjänare som arbetar på att bygga ett nätverk av Jesustroende folk.
Idag är missionsarbetet byggt på ett annat sätt. Allt går så fort i IT-åldern. Man behöver framför allt mänskor som kan undervisa i Guds ord och hjälpa de unga att komma ut och evangelisera. Inte bygga murar (hus) utan bygga broar – broar till mänskohjärtan. Detta är inte en trend, utan ett liv i tro. Mark, 16:15: “Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för allt skapat.”
Text: Lisbeth Holtti. Foto: privata bilder