Som alla känner till drabbades Filippinerna av en förödande tyfon den 8.11 som lämnade miljoner hemlösa och förorsakade tusentals dödsfall. Flodvågen som följde sköljde bort hus längs stränderna och lyfte stora båtar högt upp på land. Störtregnen spolade bort vägar och broar och förorsakade ras som isolerade många byar. Stora delar av de drabbade områdena är fortfarande utan el. Nu, drygt en månad efteråt är uppbyggnadsarbetet i full gång. Tre veckor i västra Leyte, Ormoc och Merida har gett mig intryck som jag vill dela med mig av.
Det starkaste intrycket är inte de förstörda husen, de knäckta palmerna och bråte som finns överallt, utan de tåliga mänskorna som mitt i allt elände orkar ta i tu med återuppbyggnaden. De flesta håller nu på med att samla byggmaterial, resa upp takstolar på nytt, jobba hårt för att få ordning på tillvaron. Jag träffade en man som jobbade sju dagar i veckan för att få råd att köpa takplåt, ”hemma har jag fru och barn, men inget tak”. Motorsågarna surrade och hammarslagen hördes överallt. Längs vägarna hjälptes man åt att städa i god talkoanda. Myndigheterna såg till att elledningar sattes upp i områden som fortfarande saknade el.
Det är klart att en katastrof av den här omfattningen drabbar mänskorna hårt, också psykiskt. Alla, vuxna och barn, är skakade av katastrofen, och många var fullkomligt uttröttade, nervösa, hade huvudvärk, hjärtklappning och svårt att sova. En femåring upprepade gång på gång med stor inlevelse hur hårt det hade blåst, och hur taket lyftes och flög bort. Jag såg gamla mänskor som satt apatiska i ruinhögen av det som en gång var deras hem, andra bad om praktisk hjälp med byggarbetet, eller tiggde mat och pengar. En del led av posttraumatiskt stressyndrom. Men livslusten och kämparandan övervägde, ”vi ska klara av det”. Och kämpa måste man, det kommer att räcka mycket länge innan samhällena är återuppbyggda och de flesta kommer att bära minnet av tyfonen med sig för livet.
Hälso- och sjukvård under utveckling
Min uppgift som läkare var att tillsammans med ett halvt dussin hälsovårdare från Meridas hälsocentral besöka avlägsna byar som ännu inte nåtts av sjukvård. Vissa byar kunde man nå med fyrhjulsdriven bil men till en hade vägen spolats bort så vi promenerade i en timme uppför berget innan vi nådde fram. Motorcykel som är det lämpligaste fordonet fanns inte att tillgå. I byarna vi besökte var nästan alla, flera hundra personer församlade dels för vaccinationer och rutinkontroll av barnen, dels för läkarmottagning för både vuxna och barn. Luftvägsinfektioner och infekterade sår var de vanligaste åkommorna och väldigt många av barnen hade karies. Bland de svårare sjukdomarna kan nämnas 2 mån. gammal baby med livshotande infektion som krävde omedelbar behandling på sjukhus, 2 åring med tidigare skottskada i magen som måste skickas för ny operation, en gammal kvinna med obehandlat lårbensbrott sen flera veckor. Hon fördes för vård med jeep längs den obeskrivliga vägen, och hon klagade inte trots smärtorna. En hel del medfödda missbildningar träffade jag också på, visserligen kända sen tidigare men inte åtgärdade då föräldrarna inte har råd med operation. Totalt besöktes sju byar och i dem undersökte och behandlade jag 30 – 50 pat./dag, samtidigt som hälsovårdarna tog emot hundratals barn. Mest skedde mottagningen i små enkla hus och i stor trängsel, ibland ute i det fria med en presenning som solskydd och hela byn församlad omkring som åskådare.
Jag frågade en av hälsovårdarna med lång erfarenhet av arbetet i bergsbyarna vad som är det största hälsoproblemet. ”Kokos-vinet” svarade hon utan att tveka. Hon kände till att i fattiga byar med fullt av sociala och ekonomiska problem ställer alkoholen till med ytterligare elände.
Finlands svenska pingstmission har haft ett biståndsprojekt i Merida i flera år, och dess lokala personal har god kontakt med hälsocentralen. Därför var det enkelt för mig att länkas till hälsocentralens arbete. Andra organisationer var också verksamma i trakten, och en vecka samarbetade jag med ett japanskt läkarteam som behövde barnläkare.
Tack!
Hundratals gånger visade mänskorna sin uppriktiga tacksamhet över den hjälp som olika organisationer förmedlar. Nu vill jag ge deras tack vidare till er alla som bidragit med medel till hjälparbetet.
Text & foto: Ture Huhtamäki
